Vi kan inte acceptera näthatet mot Louise Andersson Bodin

debatt

Jag skriver, måndagen 20/7 2015 på Nyheter24.

Det måste bli ett slut med att varenda samhällsdebatt slutar i ett skyttegravskrig. En diskussion präglas av att en fråga får stötas och blötas och där argument får viktas mot varandra i syfte att få meningsmotståndaren att ändra uppfattning eller i bästa fall hittar parterna en gemensam vilja.

Dagens debattklimat är av det motsatta där fokuset snarare ligger på att positionera sig i stället för att finna intellektuella beröringspunkter. I ett sådant klimat finns det inga vinnare, utan enbart förlorare, och den största förlusten gör vi medborgare som hamnar under skottgluggen mellan två extremer.

Det är vedervärdigt det drev och hat som riktas mot Louise Andersson Bodin, samtidigt som hennes uttalande är förkastligt och inte under några omständigheter bör yttras. Att hon sedermera tar tillbaka det och ångrar sig samt läser på visar på gott omdöme och förtjänar att tas på allvar.

Problemet är snarare att vi inte kan separera företeelser för vad dem faktiskt är, Adam Tenstas gest är riktad mot TV4 i synnerhet och mot den strukturella rasismen i allmänhet. Har inget med politisk korrekthet eller personangrepp att göra.

Diskussionen borde primärt handla om tre saker:
1. Hur vi kommer till bukt med näthat och trakasserier, samt förtal och påhopp på internet.

2. Hur vi ser till att folk med utländsk bakgrund kommer in i samhällsgemenskapen och ges samma och lika möjligheter att verka i Sverige.

3. Hur vi får en seriösare samhällsdebatt där sakfrågor får stötas och blötas och där förenklingar och positioneringar gör sig sekundära.

Jag är uppväxt i Karlstad som ligger 27 kilometer öster om Grums, och jag vet hur det är att bo och leva i mindre stad, vissa kanske till och med skulle kalla det för landsbygden. Det stämmer att jargongen är annorlunda i Grums än i Stockholm och ibland hamnar den sociala jargongen i konflikt med det politiskt medvetna och det bästa man kan göra då är att ha förståelse och sedan upplysa, snarare än att hata och dumförklara.

Utmaningarna på landsbygden påminner stark om de som omgärdar förorten; det vill säga tendensen av en växande främlingsfientlighet, homofobi och utanförskap. Jag har bott i Tensta så jag vet vad jag pratar om.

Dessutom träffade jag Per Gudmundson när han föreläste på Stureakademin 2015 och han är retro, smart, frispråkig och genuin – precis som Adam Tensta. Det är lätt att man stirrar sig blint på det som skiljer dem åt snarare än det som förenar. Detta inkluderat likheterna mellan förorten och landsbygden.

Det är dags att vi kliver upp ifrån våra bunkrar, slänger bort våra vapen och sätter oss ner i lugn och ro över fyra ögon och på riktigt funderar på hur vi kan förbättra vårt samhälle. Där det är okej att på riktigt tycka olika, men där huvuduppgiften är att finna hållbara långsiktiga lösningar på svåra och komplexa samhällsproblem.

”Vi måste få hela Sverige att leva”

Jag skriver idag 2015-04-06 på Nyheter24 Debatt om landsbygdspolitik.

Allt fler människor väljer att flytta in till städerna vilket gör att landsbygden succesivt håller på att urholkas på sitt humankapital. Det är oftast en dyster bild som målas upp när man diskuterar landsbygdens framtid, och i den offentliga debatten riktas lite eller nästan ingen uppmärksamhet på problemen. Vilket har bidragit till att det formuleras väldigt få svar och lösningar på hur man ska få hela Sverige att leva.

Det som har uppstått är en motsättning mellan stad och landsbygd, som kan vara en av vår tids största samhällsutmaningar. Att det finns en äldre befolkning som saknar tillgång till medicin och äldreomsorg, en yngre befolkning som känner sig rotlös och eftersatt av etablissemanget. En växande främlingsfientlighet som breder ut sig, och som till stor del beror på att politiker inte ens med tång har vågat röra i invandringsfrågan.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 17.56.39I dag är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Hade man i stället vädjat till väljarnas hjärnor i form av förslag och åtgärder på området, i stället för hjärtan, hade situationen kanske sett annorlunda ut. Samtidigt har globaliseringen bidragit med att tidigare gränser har suddats ut. Svenska storbolag är betydligt mer benägna till att flytta tillverkningen utomlands till låglöneländer, än inom landet.

Övergripande handlar det om politiska lösningar som är både globala och lokala. Sverige måste på EU-nivå aktivt motarbeta all form av protektionism och subventionspolitik, och på det lokala planet handlar det om att utnyttja de komparativa fördelarna. Men även uppmuntra förekomster av ideella föreningar, parker, deponier, enskilda individer samt att arbeta med lokala attityder.

Landsbygdens överlevnad vilar på att man förbättrar infrastrukturen så att både människor och varor kan transporteras. Det krävs ett utvecklat bredband och IT så att det går att jobba i hela landet. Skatter och avgifter måste sänkas och villkoren för företagarna förbättras. En trygg energiförsörjning är en grundläggande förutsättning för Sveriges landsbygd, så väl för enskilda hushåll som jord- och lantbruket och basindustrin.

Företag och boende i landets gles- och landsbygd måste kunna lita på att det finns en stabil och pålitlig energiförsörjning året om. Regelverk måste ses över och speciellt strandskyddsbestämmelserna som direkt hämmar turistnäringen och bostadsbyggandet. Slutligen behövs en stärkt integration i form av regionaliseringar.

Pratar man med dem som bor på landsbygden är det sällan man får höra att de efterfrågar eller ens behöver mer detaljerad lagstiftning. Snarare mindre. Landsbygdsborna vill se snabba beslut. Problem eller möjligheter för en själv eller ens närmaste ska hanteras omedelbart. Och helst vill man hantera frågan själv. Vad Sverige behöver är en liberal politik som betonar vikten av självbestämmande, nytänkande och företagsamhet.

Sverige är mer än landet lagom

”En sann Sverigevän ser inte lagom, den ser möjligheter, människan och reformvilja”. Jag skriver idag med Emil Esselin på Nyheter24 Debatt om vikten av liberala reformer för att kunna möta dagens och kommande samhällsutmaningar. Klicka på bilden eller, här, för att läsa artikeln.

10876633_361343944049343_663967745_o

Därför liberalism

liberal-art-7201e5e475523fe2Välmående samhällen är öppna och dynamiska i den meningen att individer tillåts få vara excentriska och där välståndet skapas inom och tack vare marknadskrafter. Men där statsmakten får sin beskärda del av kakan genom skattsedeln eftersom staten ska skydda våra grundläggande individuella rättigheter och erbjuda ett socialt skyddsnät och bedriva förvaltning. Liberalismen är den ideologi som i särklass har lyckats bäst med detta. Men liberala samhällen står inför två utmaningar; utbredningen av staten och postmodernism.

Sverige kan vara så mycket mer än ”landet lagom”. Det som har hänt är att vi har vaggats in i en skev trygghet om att staten är svaret på alla samhällsproblem, och att vi numera är oförmögna att ta ansvar och forma våra egna liv. Det handlar tyvärr inte längre om hur man skaffar sig ett jobb, utan hur man ska få ett. Som om jobb och välstånd trillade ner från himlen, när det i själva verket är människor av kött och blod som startar och driver företag. Välstånd är något som uppstår tack vare människor som brinner för en idé och som vill tjäna pengar på den.

Det råder idag en felaktig tro om att vi är fångar otaliga i strukturer vilket har bidragit till ett intellektuellt haveri som stavas; postmodernism. Vi har förskjutit det individuella ansvaret på kollektiva och strukturella förklaringsmodeller som inte har någon förankring i verkligheten. Det påstås bland annat att Sverige är rasistiskt, att kvinnor är svaga och att homosexuella är förtryckta. Det finns enstaka individer som kränker andra individer. Sverige är inte rasistiskt, för Sverige är inte någon person, kvinnor och bögar är inte per definition förtryckta. En rimligare förklaring är att: Människor har i alla tider velat osäkerhetsreducera, därmed har kvinnan, bögen, främlingen hamnat i förgrunden. Man har upplevt dem som osäkerhetsmoment snarare än resurser, men i takt med att vi har fått kunskap och mod att våga tänka annorlunda har vi genom historien lärt oss att övervinna detta destruktiva tänk och istället börjat samarbeta.

Liberalismen behövs därför att den sätter gränser för politiken, den ger staten exklusiv rätt inom enstaka områden, men ska alltid finnas och vara till för människan. Människor är osäkra och vill reducera denna osäkerhet genom att följa invanda mönster. Liberalismen är den ideologin som betonar fördelen med mångfald och som på riktigt värnar om alla människors rätt att få vara excentriska. Därför liberalism.

Öppenheten har ett egenvärde, så länge den inte drivs till absurdum.

1131288_12247313

Det pågår en intensiv debatt inom borgerligheten gällande invandringspolitiken, det är önskvärt och välkomnande. På ena sidan hittar vi dem som vurmar för öppenhet till varje pris, och i den andra änden, dem som förespråkar en översyn. Jag tillhör de senare, men vill börja med att säga att öppenheten har ett egenvärde. På så vis att öppna samhällen är både mer dynamiska och konkurrenskraftigare än slutna.

Sverige ska vara en fristad med höga humanitära ambitioner när det kommer till att hjälpa människor som flyr från krig. Men det betyder inte att vi ska vara den ”humanitära stormakt” som vi idag har som mål att vara. Det beror på att Sverige är till antalet ett litet land med begränsade resurser, jag skrivit mer ingående om detta här, men kort handlar det om att vi är en nationalstat med ett någorlunda fungerande välfärdsystem. Och att utifrån dem premisserna,  är det ohållbart att tro att vi skulle kunna ta in allt och alla.

Det absolut viktigaste är att vi har ett välfungerande migrationsverk som arbetar rättssäkert och utifrån tydliga arbetsinstruktioner och med enhetliga mål. Att söka asyl är en mänsklig rättighet, det går inte nog att understryka, men hur vi hanterar flyktingströmmarna samt hur Sverige ska förhålla sig till uppehållstillstånd samt integration är en politisk fråga. Detta måste man dels hålla i sär samtidigt som man måste kunna diskutera dem – utan att bli kallad rasist.

Migrationsverket är bristfälligt, vilket går att läsa om Ivar Arpis artikel. Att inte våga kritisera myndigheter och rådande politik tycker jag är allvarsamt och direkt felaktigt – journalisters har ett ansvar att granska och vara den tredje statsmakten oavsett vilka politiska ideal som styr. Det är precis vad denna vurm för öppenheten är, ett politiskt ideal som av vissa liberaler har drivits till absurdum. Jag tycker att Per kraulis skriver väldigt klokt om detta, och likaså Adam Cwejman. Dessa två citat förtydligar vad jag menar:

Det handlar nämligen om huruvida man tar såpass allvarligt på sina ideal att man vill se dom förverkligade, om än ofullständigt, istället för att bara orera högstämt om dom. Om man menar allvar så kan man inte låta sig förföras av de starka ordens tjusningskraft, det gäller att se sanningen i vitögat och fundera kring hur idealen ska kunna förverkligas.

De reformister som arbetar för större rörelsefrihet, för en mer generös flyktingpolitik, för bättre mottagande av flyktingar, ska därför se Anderssons angrepp för vad det är: En intellektuells fall ner i extremistfällan. Verkligheten är i slutändan mer intressant är idéernas värld. – Per Kraulis 

Det är illavarslande om kritik mot förhållningssätt, metadebatter och käbbel präglar den internborgerliga debatten istället för diskussioner om vilka reformer som är bäst. Istället för att följa upp Arpis artikel med synpunkter på hur migrationsverket skulle kunna utvecklas, landar man i en unken diskussion om dolda agendor om huruvida Arpi som opinionsjournalist överhuvudtaget kan skriva journalistik utan en dold baktanke. – Adam Cwejman

Min politiska hållning i denna fråga vilar på uppfattningen:

  1. Fri invandring är ett idealtillstånd.
  2. Invandring, att få bosätta sig i annat land, är ingen mänsklig rättighet.
  3. Välfungerande samhällen har något form av socialt skyddsnät.

Därav vill jag se en översyn av politikområdet och att Moderaterna borde gå tillbaka till den invandringspolitik de drev 2010. Slutligen vill jag poängtera att jag är för invandring däremot vill jag att den ska vara reglerad. Det absolut viktigaste är att det sker reformer inom bostadspolitiken, arbetsmarknaden och skolan. De som kommer till Sverige ska få ett värdigt bemötande samt ha reella chanser till att bli en del av samhällsgemenskapen.

Vädja inte till våra hjärtan, utan våra hjärnor!

Sverige är ett fantastiskt land, Stockholm är en av världens modernaste och mest vibrerande städer i världen. Men liksom andra länder har Sverige dels begränsad yta och begränsade resurser. Denna insikt är en självklarhet, men tycks vara totalt bortglömd i den samtida invandringsdebatten.  Vi har en stark tradition av öppenhet och tolerans – men våra politiker idag vägrar att diskutera sakfrågor. När Socialdemokraterna felaktigt beskyller Sverigedemokraterna för att vara fascister och Moderaterna inte kan sluta tala om annat än ”öppna era hjärtan”. Anser jag till skillnad från ledande Moderata företrädare att de borgerliga ledarsidorna nu äntligen börjar lyfta invandringspolitiken i rätt riktning.

Nämligen att våga prata om invandringspolitiken i form av volymer, kvoter och åtgärder. Den beröringsskräck som råder idag är vare sig bra för demokratin eller för den vitala diskussion som behövs på området. Om man inte vågar diskutera volymer, och system – kan man inte heller följa upp och prognostisera – vilket krävs för det viktiga integrationsarbete som kommer efteråt. Men även kopplat till att vi inte har ändliga resurser och att varje nyanländ ska få ett värdigt bemötande. Denna mörkläggning och beröringsskräck som råder i öppenhetens namn och främlingsfientlighetens namn både vilseleder och tystar denna viktiga debatt.

Jag är liberal och i min politiska vision finns en önskan om öppna gränser, men i och med att vi erkänner och lever i nationalstater – är denna vision något som måste underbyggas av ett regelsystem som vilar på delaktighet och försörjningskrav – precis som EU:s fria rörlighet. Detta är en liberal företeelse som får bäring och fungerar i ett öppet och liberalt samhälle. Det vill säga ett fritt samhälle, där både meritokrati och  marknadsekonomi råder.

invandringOm öppenheten ska få ett substantiellt värde krävs det att Sverige gör tydliga reformer inom välfärdssektorn. Det krävs privata inslag i verksamheter som vård, omsorg, utbildning, kollektivtrafik och infrastruktur. Sedan måste arbetsmarknaden ändras, det är inte möjligt att få upp sysselsättningen med dagens komprimerade lönestruktur och omoderna arbetslagstiftning. Vi behöver rörlighet, flexibilitet och lägre ingångslöner, om vi på allvar menar att människor ska få ta del av samhällsgemenskapen. Moderaterna måste sluta med att vädja till våra hjärtan, utan istället till våra hjärnor. Ge oss skarpa politiska förslag snarare än naiva emotionella floskler. Gå tillbaka till den gamla invandringspolitiken och våga vara ideologiskt självsäkra så kommer väljarna tillbaka och integrationsdebatten åter bli saklig. En början kan vara att återgå till de förslagen som framfördes i den slutrapport Moderaterna tog fram sommaren 2009.

Moderaternas slutrapport 2009: Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället.

1. Ja till arbetskraftsinvandring.

2. Ett europeiskt asylsystem. ”Det är inte rimligt att några svenska kommuner under perioder tagit emot fler irakier än hela USA.”

3. En rättssäker asylprocess där en viktig del är att ”den som får avslag ska lämna landet”.

4. Obligatorisk introduktion för nyanlända och en individuell etableringsersättning som siktar till egen försörjning.

5. Ett avskaffande av ebo-principen om eget boende. Att själv välja bostadsort ska leda till lägre ersätttning. Flyttar man till en överetablerad kommun får man ingen ersättning alls.

6. Medborgarskapets värde ska hållas högt, vilket bland annat betyder att den som fått det på oriktig grund ska kunna bli av med det.

7. Det ska bli vanligare med utvisning för utländska medborgare som döms för grova brott.

8. Man ska ha grundläggande kunskaper i svenska för att kunna bli medborgare.

”Alliansen – förtydliga er politik och sluta med att demonisera SD”

Jag skriver idag på Nyheter24 Debatt.

Stefan Löfven har nu utlyst att det blir extra val den 22/3 2015 – och således har regeringskrisen kulminerat. Detta är inte särskilt förvånansvärt då regeringen sedan deras tillträde i september har lidit motgång efter motgång. Det började med Stefan Löfvens förvirrade framträdande i EU-nämnden, följt av Magdalena Andersson anmärkningsvärda uttalande om ”tomma lador.Miljöpartiet har inte varit bättre, med Alice Bah Kuhnkes mediehantering samt Åsa Romsons avslöjanden. Nuvarande regering har på kort tid svikit vallöften, övergett gamla överenskommelser och gjort en kraftig vänstersväng.

Vilket har kommit i uttryck i en rad inskränkningar i valfriheten. Även eftergifterna till MP ifråga om Förbifarten, Bromma och kärnkraftverken. Den nya utrikespolitiken med ensidigt erkännande av en palestinsk stat. Allt detta sammantaget har väckt starka reaktioner och möts av kraftigt motstånd både i och utanför riksdagen.

Under hela perioden har Stefan Löfven aviserat att han är beredd att samarbeta över blockgränserna. Han har sträckt ut en hand till de borgerliga partierna – men utan framgång. Stefan Löfven förstår således inte skillnaden mellan stöd för att bilda regering och behovet av stöd för att regera. Det är ytterst sett statsministerns och vidare regeringens ansvar att få igenom sin politik, och för det krävs det att man har ett parlamentariskt stöd. Den främsta anledningen till att regeringen har fallerat med att få igenom sin politik och förvalta makten är enkel; de var helt enkelt oförberedda.

Däremot var Alliansen förberedd, de hade regerat ihop under två mandatperioder och hade en enad politik att gå till val med. De hade på förhand ett heltäckande politiskt manifest som tydliggjorde hur de ville fortsätta regera landet. En rad åtgärder och reformer på alla politikens områden. Utöver detta så hade de också ett sammansvetsat lag bestående av erfarna företrädare från samtliga Allianspartier. Dock saknade de en sak, och det var en tydlig vision för Sverige. En berättelse om hur de ville fortsätta föra Sverige framåt. Detta är den största anledningen till att de inte fick förnyat förtroende. Tittar man sedan på enskilda sakfrågor tappade Alliansen (främst Moderaterna) väljare till Sverigedemokraterna på grund av låg trovärdighet i invandringsfrågan.

debattDet är numera ett faktum att Sverigedemokraterna är här för att stanna. Partiet har gjort en enorm förändring från att ha varit ett extremt parti långt ute på högerkanten, till att ha blivit ett rumsrent socialkonservativt parti med starka nationalistiska inslag. Att partiet inte skulle klara sig utan Jimmy Åkesson är också numera ett minne blott. Detta måste alla partier förhålla sig till men även media och samhällsaktörer. Det måste bli ett slut med demoniseringen av SD och dags att börja närma sig dem för var de är, ett demokratiskt valt parti.

Inför höstens val anförde Alliansen ”Vi bygger Sverige” – uppenbarligen räckte inte det. Jag vill se en tydligare vision som vilar på att företagsamhet är något bra och nyttigt. Att Sverige ska vara ett land där det är möjligt att göra klassresa och där merit och förtjänst ska ligga till grund för enskildas framgångar.

Där staten är till för människan och inte tvärtom. Ett upprustat och stärkt försvar där man seriöst överväger frågan om Natomedlemskap. Slutligen att Sverige ska vara ett öppet och tolerant land – men där det ställs tydliga krav på försörjning och delaktighet. Nästa års valslogan borde därför lyda, ”Vi förbättrar Sverige”.

Av: Albin Axelsson

”Liberalismens betydelse – då, nu och i framtiden”

”Längtan efter frihet och ljus. Det är liberalism.”. – Skriver Per Svensson i sin bok ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel”. Jag är bered att hålla med honom eftersom det enligt mig fångar in liberalismens essens. Det vill säga friheten från tvång, samt de starka upplysningsideal som format och bidragit till liberalsminens patos för bildning och kunskap. Detta sammantaget har lagt grunden till den moderna civilisationens enorma framsteg, men vilken betydelse har liberalismen i vår tids välfärdssamhällen?

Teorin om välfärdsstaten tillskrivs nationalekonomen Gustav von Schmoller från Tyskland under Bismarcks regeringstid under sent 1800-tal. Det finns ingen exakt definition men huvudelement är reformism, fördelningspolitik och statssocialism. Kännetecknande för ett välfärdssamhälle är därför en omfördelning av resurser till förmån för de individer och de sammanhang som kräver särskilda insatser. Konkret tar detta sig uttryck i till exempel sjukförsäkring, ålderspension och barnbidrag samt insatser till förmån för att gynna arbetslivet och förebygga olyckor och hälsorisker. I boken, ”Hundra år av välfärdspolitik. Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige” skriver historiken Klas Åmark att perioden mellan 1930-talet och 1970-talets mitt utgör de stora reformprogrammens tid. Inom de flesta samhällsområden genomfördes omfattande och genomgripande reformer som förändrade förutsättningarna för en majoritet av den svenska befolkningen – av många forskare sammanfattade i samlingsbegrepp som ”den starka staten” eller ”den svenska modellen”. Reformerna omfattade allt från förnyade arbetsmarknadsrelationer och konjunkturreglering, via en radikal utjämning av sociala villkor till jämställda familjerelationer. Ambitionerna utvidgades efterhand, och kom att omfatta områden som exempelvis grundläggande och högre utbildning, miljö och naturvård, den industriella utvecklingens former, regional utjämning samt bistånd och utveckling i tredje världen. Det övergripande syftet med detta reformprogram var att modernisera ett samhällssystem från grunden och skapa en sammanhållen modell för välfärd, sysselsättning och tillväxt. I svensk kontext har detta uppfattas som ett socialistiskt projekt lett av socialdemokrater och som seriöst utmanades först i och med striderna om ATP och löntagarfonderna. Sedermera bildandet av Alliansen sommaren 2004, en koalition av borgerliga partier.

Historiskt har längtan efter friheten alltid funnits hos människan och liberalismen blev först en ideologi under 1700-talet och började utkristalliseras genom den amerikanske självständighets-förklaringen 1776 och publiceringen samma år av Adam Smiths ”The wealth of Nations” och Jeremy Benthams ”Fragment on Goverment”. Enligt Svante Nycander i sin bok ”Liberalismens idéhistoria – frihet och modernitet” hade liberalismen då fyra stora hinder att övervinna: den medeltida hierarkiska världsbilden, som var en syntes av Aristoteles och skolastiken; det kungliga enväldet under den nyare tiden; religionskonflikterna och efter reformationen; arvet av feodala regleringar baserade på principen om lokal produktion för lokala behov. Bland dem som lagt grunden för liberalt tänkande återfinns John Milton, Thomas Hobbes, Voltaire och Rousseau, Immanuel Kant, Jeremy Bentham, Thomas Paine och Alexis de Tocqueville. Liberalismen syftar till politikens sekulariseringar men fick sin största utbredning genom religiösa rörelser och personligheter. Historiskt förenas liberalismen kring frihet, individuella rättigheter, marknadsekonomi, sekularism, universalism och konstitutionalism. Det liberala arvet är övervägande anglosaxiskt och domineras av manliga tänkare. De få kvinnor som omnämns är: Mary Wollstonecraft och Harriet Taylor Mill; libertarianerna Ayn Rand och Rose Wilder Lane; Harvardprofessorn Judith N Shklar, förknippad med begreppet ”Liberalism of fear”. Gemensamt för många av de nämnda liberalerna är en misstro till auktoriteter och en stark frihetslängtan och detta är förbundet med ett annat drag: längtan efter bildning.

Idag uppfattas liberalen som den goda fienden. Det är väldigt enkelt att använda liberalen som syndabock eller måltavla i den samtida politiska debatten. Jag fick höra av en vän som studerar mellanösternstudier vid Uppsala universitet, ”att vara liberal är att inte tycka någonting alls”. Detta är något som vi liberalen ofta anklagas för, att vi inte tillräckligt hög grad politiserar mänskliga företeelser och det personliga. Vi adresserar sällan de problem som människor upplever i form av kultur, identiteter, livsval och möjligheter. Utan vi konstaterar bara att dem finns och framställer dem som abstraktioner. Varför liberalismen är anklagad för allt världens elände förklarar Per svensson beror på att liberalen levereras i så många olika versioner. Det finns helt enkelt en liberal för alla. Vidare att liberalismen inte är ett systematiskt ideologisk system, inte en lära, utan en bred, komplex och amorf filosofisk och politisk tradition, en krokig flod med många flöden och ett svåröverskådligt delta. Således finns det många olika liberalismer och många olika slags liberaler. I svensk kontext är uttalade liberaler inriktade på ekonomi, globalisering och utvecklingsfrågor – men även identitetspolitik och integration. Det är som liberaler idag har som till sin största uppgift försvara liberala principer och föra resonlighet in till debatten snarare än att utveckla och leda den. Med detta menar jag att hitta beröringspunkter med intellektuella motståndare, men även leda debatten i form av att skapa opinion för frihetsreformer. Liberalismen idag har svårt att saluföra sig i den flora av politiska idéer som råder i dagens samhälle. När vänstern idag famlar kring att inte splittras upp i form av konkurrens från postmodernism, miljörörelsen och feminismen – verkar liberalismen istället i en konservativ riktning. Med konservativ menar jag, att dagens liberalism inte tillräckligt hög grad utmanar och ifrågasätter bygget av välfärdsstaten, utan har anammat och accepterat den som samhällsmodell och inte längre vågar bryta rådande ordning. Det finns enstaka politiker, opinionsbildare samt andra samhällsaktörer som vågar gå länge än enbart ”bromsa” den socialdemokratiska ordningen. Aktörer som både ifrågasätter men också presenterar självständiga alternativ mot välfärdsstaten – och som har individen i fokus – snarare än ekonomin och systemet. Bland dem är Fredrik Segerfeldt som ihärdigt debatterat att vänstern måste erkänna att det finns en motsättning mellan små inkomstskillnader i Sverige (inklusive välfärdsstaten) och de förbättringar i global mänsklig välfärd som ökad migration från fattiga länder skulle innebära. Ett annat exempel på en samtida debattör som levererar skarpa liberala alternativ är Nima Sanandaji – som har tagit fram åtskilliga rapporter som visar på att välfärdsmodellen stänger ute både kvinnor och invandrare ifrån arbetsmarknaden. Och som på ett träffsäkert sätt visar på hur policyreformer från vänstern inklusive fackrörelsen cementerar snarare än frigör dessa grupper ifrån utanförskap. Mattias Svensson som skriver i sin essä, ”Varför den hårda liberalismen är feltänkt”, att liberaler måste våga stå upp för de negativa friheterna och inte låta de positiva ta överhanden, eftersom de lätt kan användas för att öka statens inflytande. Vidare att liberalismen kardinaldygd är hur väl även meningsmotståndare behandlas och att ett gott samhälle vilar på dygder som flit, sparsamhet, nyfikenhet, ärlighet och generositet, snarare än tolerans. Vidare att dessa dygder växer genom ansvarstagande, felbarhet och ständigt lärande och det goda livet kan ta sig i olika uttryck.

För framtiden krävs det att liberaler gör upp med välfärdsstaten – målet måste helt enkelt vara att nedmontera den – hur radikalt det än låter. Det är välfärdsstaten och dess inneboende socialistiska element i form av kollektivisering, överstatlighet, vinstförbud och politisering av det personliga som håller samhällsutvecklingen men framför allt individen tillbaka. Det krävs att liberaler fortsätter att försvara liberala principer, men utöver det, krävs det att vi är beredda att stå upp för dem.

När vi menar på att vi vill sänka skatten, är det för att vi tror på att det är både bra och nyttigt med inkomstskillnader – men även att individen borde få behålla mer pengar i plånboken för det jobb den utfört samt att den är förmögen att råda över sitt egna liv. Det krävs helt enkelt en renässans för individen, för det är utifrån individen liberalismen kan hämta sin relevans och styrka. Vidare genom begreppen, semantiken och retoriken som man kan saluföra idéerna och genom fakta som liberalismen behåller sin hederlighet och verklighetsförankring. Den framtida liberalismen måste därefter underbyggas med både moraliska och praktiska argument. Längtan efter frihet och ljus. Det är liberalism. Men jag skulle vilja tillägga; samhällskritik och självförtroende – för att ideologin även ska ha betydelse idag och imorgon.

Av: Albin Axelsson

Jag är en individ – inte en genusbaserad, etnisk gruppmedlem!

Jag skriver idag på Nyheter24 debatt.

Vi lever i en tid av polarisering, där grupper ställs mot grupper och vi-och-dom-mentaliteten frodas tack vare populister och kollektivister. Det är som att vi helt har glömt bort att samhällets absolut viktigaste beståndspunkt är individen.

Feminism-debatten har tyvärr urartat i en kamp om vem som förespråkar den ”rätta” feminismen och den antirasistiska-debatten har låst fast sig i cirkelresonemang om rasifiering. Man har således helt missat målbilden – det vill säga lyfta fram individen.

Skärmavbild 2014-11-04 kl. 16.29.50Jag är extremt trött på detta grupptänk, där man buntar ihop människor och tillskriver dem kollektiva identiteter; etniska, genusbaserade, sociala, biologiska, kulturella, geografiska. Där handlingskraften och den politiska viljan ligger hos och i gruppen och där verklighetsbilden målas upp utifrån kvinnorna, hbtq-världen, förortskidsen men även den vita medelklassen. Det som glömts bort, eller det som jag menar på går förlorat, i dessa sammanhang är den enskilda människan.

När kollektivister och populister påstår att grupper tycker eller känner något så uttrycker man sig metaforiskt. I själva verkat är det enbart individer som kan tycka, känna och tala. Det är individen som är subjekt – men till trots så finns det både partier och förespråkare för dessa kollektiva identiteter. Resultatet av detta tankesätt blir att intressegrupper slåss om att införa lagstiftning i syfte att med tvångsmakt få egna fördelar på andra gruppers bekostnad. I svensk kontext sker detta oftast i form av positiv särbehandling eller exkludering och ett vinnande koncept är att utmåla sin grupp som svag eller marginaliserad.

Jag förnekar inte att det finns strukturer i samhället och en hel del murar att riva och broar att bygga. Men det måste göras utifrån individperspektiv – där man har en positiv syn på människan som stark, rationell och förmögen att skapa och forma sitt egna liv. Varför detta är så viktigt är för att det inte får eller kan vara kön, etnicitet eller gruppens godtycke som får styra i ett demokratiskt samhälle.

Utan frihet, förnuft och individuella rättigheter går vi miste om människans oändliga potential. Det får vara slut på grupptänk och offermentalitet – jag vill se en renässans för individen, för att jag vägrar låta gruppen definiera mig och för att jag tror på individuell mångfald.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén